Det romerska vägnätet

Det romerska vägnätet började byggas upp redan under den romerska republiken och växte sedan ytterligare i det romerska kejsardömet. Vägnätet förenklade transporter landvägen, vilket var viktigt för både militären, representanter för staten och vanliga civila. Romarna byggde inte bara nya vägar utan de förbättrade också befintliga vägar i olika områden.

Det romerska vägnätet inkluderade allt från små lokala vägar till breda landsvägar som byggts för att knyta ihop viktiga städer och militärbaser med varandra. De viktigaste vägarna var vanligen stenlagda, och det var vanligt att att de flankerades av både promenadvägar och diken (för dränering).

När det romerska vägnätet var som mest utbyggt inkluderade det bland annat 29 stycken stora militära landsvägar som alla strålade ut från huvudstaden Rom, och kejsardömets 113 provinser var sammankopplade av 372 stycken stora vägar. Totalt ingick över 400 000 kilometer väg vägnätet, varav över 80 000 kilometer var stenlagda vägar.

De tolv tavlornas lag

De tolv tavlornas lag reglerade viktiga delar av livet i det romerska riket, och var en kodifiering av äldre traditioner som utvecklats över tid. Vägar var en av de saker som reglerades av de tolv tavlornas lag, och kodifieringen visar tydligt hur viktigt ett välfungerande vägnät var för det romerska riket.

De tolv tavlornas lag ålade romarna att bygga vägar, och om vägen var i för dåligt skick fick de farande rätt att resa över privat mark utanför vägen. Ville man inte ha resande trampandes och farandes på ens övriga mark gällde det alltså att hålla vägen i gott skick.

Enligt de tolv tavlornas lag skulle en väg vara åtta romerska fot bred så länge den var rak, och det dubbla i kurvorna. Åtta romerska fot tros motsvara ungefär 2,4 meter. (I verkligheten var det dock inte alla vägar som följde denna standard.) Att man var ålagd att bygga vägen mycket bredare i kurvor gjorde det inte bara enklare för resande att passera varandra i kurvorna utan uppmuntrade också byggandet av mycket raka vägar.

Den romerska lagen kring fordon, en lag som i sin tur byggde på långvariga traditioner, förbjöd användandet av fordon i städerna utom i vissa undantagsfall. Till exempel var det tillåtet för gifta kvinnor att åka vagn inom staden, och det samma gällde för statstjänstemän som vare ute på tjänsteuppdrag. Kommersiella transporter med vagn, till exempel leverans av varor till försäljare, fick endast ske nattetid inom staden, och samma regel gällde även inom en romersk mil utanför stadsmuren.

Romarna skilde på de olika vägtyperna iter, actus och via. En gångväg kallades för iter, och rätten att begagna sig av den ius eund (”rätten av gå”). Ius agend var den term som användes för rätten att köra på en väg avsedd för fordon, en actus. På en via hade allmänheten rätt både köra och vandra, inom de ramar som fastställts av övriga regler i regelverket.

Att överkomma hinder

Istället för att låta vägen slingra sig runt för att undvika hinder var det mycket vanligt att romerska vägbyggare använde sig av olika metoder för att kunna fortsätta låta vägen löpa rakt fram trots hindret.

• Vid floder och raviner var det vanligt att man uppförde broar.
• Vissa vägar karvades ut rakt genom kullar, klippor, klippblock, bergväggar och liknande. Ibland behövde man bygga tunnlar.
• Vid våtmarker där underlaget inte var stabilt kunde man använda sig av flottar, stockar eller vallar som underlag för vägen. Om det fanns fast mark tillräckligt nära våtmarkens yta var pålning ett fungerande alternativ.

Romarna blev med tiden mycket skickliga på att konstruera både broar och vallar för sina vägar. Broar byggdes huvudsakligen av trä, sten eller en kombination av bägge materialen. Romarna är också de första vi känner till som brukade cement i konstruktionen av broar.

För sina större broar använde de sig av valv för att hålla uppe bron, och flera av dessa var så välkonstruerade att de har överlevt in i vår tid och fortfarande är i bruk.

Som nämnts ovan hände det att romarna byggde vallar för att vägen skulle kunna fortsätta rakt genom en våtmark. Detta gick till så att vägens kanter först märktes ut med pålverk. Mellan pålarna dumpade man sedan stora mängder sten så att vägbanan hamnade mer än 1,5 meter över våtmarkens yta.

Via Appia – ett exempel på en betydelsefull romersk väg

Ett exempel på en mycket viktig väg för romarna var Via Appia, som knöt samma staden Rom med Brindisi i södra Italien och omnämndes som ”drottningen av de långa vägarna”.

Denna väg skapades redan under den romerska republiken, långt innan det romerska kejsardömets inträde. Vägen har fått sitt namn efter den romerske censorn Appius Claudius Caecus som lät påbörja och färdigställa den första sektionen av vägen år 312 f Kr. Vägen behövdes av militära skäl, eftersom rom låg i krig med samniterna.

Arbetet med Via Appia inleddes med att man skapade en slät lerväg på vilken små stenar och murbruk lades för att förbättra underlaget. Därefter kom ett lager grus och så ett avslutande lager av mycket tätt placerade stenar som passade ihop så bra att en slät yta bildades. Enligt historieskrivaren Procopius passade stenarna ihop så perfekt att det såg ut som att de hade vuxit ihop snarare än placerats sida vid sida.

Via Appia var inte helt vågrät utan lutade ut från mitten för att underlätta avrinningen av vatten. På vardera sida om vägen löpte diken vilka skyddades av stödväggar.